Jag lever!!!

Fantastiskt hur ens inställning kan ändras från trögt till "flow" (peppar, peppar, ta i trä)! Nu äntligen känns det som om jag går på HDK! Det är ju så här det ska vara! Fritt skapande i härlig gemenskap! Vem sjutton vill bli lärare när det känns så här?

Det har minst sagt varit en process. Jag har gått från fix och färdig idé (var ganska säker på hur jag ville ha det) till mer och mer avskalat. Undan för undan upptäckte jag, genom diskussion och samtal med andra och egna upptäckter att det var en hel del man kunde ändra på. Och fram tills måndag är jag fortfarande inte säker till 100% hur det kommer att gestalta sig.

Jag har redigerat färdigt filmen (tack Maja för alla tips och all hjälp), målat mina bakgrunder som jag beskrivit i min förra blogg och sågat till dem (tack Du också Katta), men det blir inga gipsfigurer, vare sig ansikte eller händer. Bort med det, det visade sig vara helt överflödigt. Vid provprojiceringen blev det uppenbart att de var överflödiga. Nu blir det istället projicering direkt på svart bakgrund. Det kommer att se ut som om figuren är instängd i lådan istället för som jag tidigare hade tänkt mig att figuren skulle vara på väg att tränga ut ur lådan. Jag skulle nog i och för sig kunna tänka mig att göra en sådan figur också, men då skulle jag göra den utan projicering: mer som en skulptur. Masken på bilden är gjord i plastelina: den skall krossas och skärvorna ligga på golvet nedanför projiceringen. Kan kännas överflödigt, men måste testas. Det verkar gå mot det totalt avskalade.

Ett missöde som skedde var att jag skulle såga till en av skivorna själv utan hjälp av träverkstan´, jag orkade inte släpa ner den en gång till (vilket jag ångrade). Sågade snett och vint och fick en ojämn kant som jag inte känner mig riktigt tillfreds med. Kanske kommer det att fungera ändå. Man får göra det bästa av det man har. "Kanske att lerskärvorna gjorde skadan när de ven omkring".

Vad vill jag då säga med min installation? Jag skulle vilja hänvisa till Larry Rinder, director på Berkley Art Museum som i sin föreläsning om Outsider Art och Samtidskonst på Göteborgs konstmuseum tisdagen den 19/5 bl a sa att han tycker att det är för mycket prat om vad konstverk betyder nu förtiden. Han tyckte att konsten i de allra flesta fall klarar att tala för sig själv. Jag håller med om det, tycker inte att man alltid ska behöva analysera allting. Det som Du ser kanske inte jag ser. Allt betyder inte samma sak för alla. En travestering: "The beauty is in the eyes of the beholder". Man behöver inte sätta ord på allting. Upplevelsen, känslan av den kan vara lika viktig. Jag vill helt enkelt att tolkningen ska vara fri. Förutsättningen är ju förstås att det finns någonting att tolka.

När man översätter det här till skolmiljö blir det uppenbart hur viktig processen är och för att kunna följa den på ett bra sätt hos elever tror jag att portfolio är ett i särklass bra hjälpmedel, både för elever och lärare att få en bra överblick. För fördjupad förståelse tror jag mycket på det Sokratiska samtalet som metod eller i alla fall en samtalsform som i stort följer en liknande demokratisk modell, där alla får känna sig delaktiga och bli sedda.

Jag försökte ladda ner min slutversion av filmen, men det verkade ta orimligt lång tid. Klockan drog iväg över tolvslaget så ni får hålla tillgodo tills på måndag.

Lycka till alla!