söndag 28 september 2008

Jag upplever

Vad intressant det var att se alls bidrag och hur olika vi gestaltar det vi vill säga eller framföra. Själv utgick jag från ordet UPPLEVELSE och den lilla ugglan och den stora lerduvan som jag också valde i den tidigare övningen. Jag tyckte helt enkelt om duvans storlek, material och form, att den tog plats. Jag vill också ta plats, öva mig i att inte låta Jante-lagen styra mitt liv. Ugglan valde jag för att den uttryckte nyfikenhet eller förvåning.

Upplevelse - nyfikenhet - förvåning
Ugglans storlek kontra duvans storlek blev en intressant tankelek. Jämfört med duvan var ju ugglan minimal, fullständigt abnorma proportioner inbördes. intressant! Vad skulle jag då kunna göra med detta?
Min första tanke var att bygga in duvan i huset och låta ugglan kika in genom fönstret på duvan i ett hus där den skulle få plats, men inte plats nog att kunna ta sig ut; dörr onödig med andra ord. Denna scen skulle då bli absurd för den lilla ugglan som i sin nyfikenhet förvånat tittar in genom husets enda riktiga fönster. Det var min ursprungstanke.
Så kom Nike och gjorde mig uppmärksam på vad det var jag egentligen ville uttrycka med min gestaltning och vad som skulle hända om jag gjorde tvärtom. Då uppenbarade sig ytterligare en dimension som jag genast tog fast på. Mitt nya ord blev MEDITATION.
OK, liten, större, störst. Varför inte låta mig själv ingå i "verket"!
Ugglan i huset och duvan som kikar in i det lilla huset och ser en förvånad och kanske lte skärrad uggla stirra tillbaka. För ugglan är ju duvan enorm!
Detta blev till en sinnebild för hur JAGET (egot alias duvan) mediterande tittar in i sig själv och sina djupt liggande lager för att där upptäcka sin ursprungliga varelse (ugglan) - det genuina - det ursprungliga existerande självet; det vilda, inte ännu tämjda. Känner ni till boken "Kvinnor som slår följe med vargarna" av Clarissa Pinkola Estés? Ungefär så.
Jag blir då överjaget, eller själen, som i djup reflektion mediterar över det mänskliga, vilket bl a kom fram i responsen jag fick och som Katti uttryckte som "återspegling".

söndag 21 september 2008

Tankar och reflektioner över tiden som gått

Min inlämning är något sen tyvärr. Jag hoppas att det finns överseende med det.


Att komma in på den här utbildningen var en dröm som gick i uppfyllelse. Det har alltid funnits med någonstans att jag skulle vilja jobba med bild på det ena eller andra sättet.


När jag ser tillbaka på mina arbetsprover; framförallt den skriftliga uppgiften blir jag förvånad och en smula överraskad av hur väl det stämmer överens med de intentioner man har på lärarutbildningen på HDK. Intressant! Nu gäller det bara att greppa resten också.


Jag gillar upplägget och de övningar vi har haft. Workshopen med Anna Carlsson öppnade verkligen upp för tankar och uttryck i det offentliga rummet. Själv vågar jag ... tycker om utmaningen att göra statements, även om jag kanske tycker - med tanke på övriga deltagares kreativa lösningar - att mitt eget var lite väl snällt. Men, ändå inte ... det var enligt min mening en urtrist plats som behövde livas upp med lite kul prylar och färg. Inspirationen kom egentligen när jag såg en förskola inklämd på en smal plats med (om jag minns rätt) inhägnad av hönsnät, eller i alla fall någonting som påminde om det, längs med en grå höghusfasad inte långt därifrån. Utrymmena barnen hade att uppehålla sig på var minst sagt små.


Jag var ju både aktiv och passiv. ville se människors reaktioner från lite olika perspektiv, vilket var intressant. Nu hör det ju till saken att jag hyrde prylar från Myrorna och några av sakerna var mina egna. Det innebar att jag plockade bort min installation efter uträttat värv. Om jag hade ansett min ha haft råd att lägga ut och köpa sakerna skulle det ha varit intressant att låta grejorna stått kvar för att se vad som hade hänt med dem senare. Fast jag tror och tycker ändå att jag skapade vågor eller rörelser genom att det fanns människor som relaterade på det jag hade gjort. Framförallt två äldre som fick en pratstund. Kanske gjorde det positiva intryck och avtryck i ensamma människors liv, åtminstone för en dag.