Jsg väcktes till liv av ett inlägg i GP under FRIA ORD 100416 av en Bryan McHugh prof em
Här följer hans replik till Lennart Rundqvist 11/4:
Kärnkraften är etablerad - och pålitlig
Hade vi upprätthållit kompetensutveckling inom området - och icke lagt förhoppningar på annat håll - hade vi kunnat bibehålla vår tidigare så bra driftsstatistik. Ordet hysterin passar bättre på motståndssidan tycker jag. I en värld där 53 kärnkraftsanläggningar är i uppförande (och 156 i planering) just nu och där endast kolkraftverk svarar för en större andel av den globala elproduktionen kan man inte säga annat än att kärnkraftsteknologin är ett etablerat inslag.
När det gäller kostnaderna för kärnkraftverk kan jag säga - med utgångspunkt från mina erfarenheter inom kärnkraftsindustrin i Sverige och USA - att uppskattningar av ekonomin görs bäst av dem som skall finansiera verken. Utomstående kan bara gissa.
Lennart Rundkvist citerar källor med negativa slutsatser om kärnkraftsekonomin. Det finns många andra uppskattningar gjorda av motsats åsikt. Som vanligt när det gäller kärnkraftsdebatten gallras det kraftigt bland källorna för att finna passande åsikter.
Vill samhället ha en pålitlig energikälla är det bara kärnkraften att ta till (om icke vattenkraften kan byggas ut) och då får samhället acceptera de kostnader och annat obehag som följer därmed (Min kursivering).
Jaha ... nu har jag ju inte läst Lennart Rundqvists insändare, men med inlägget jag läste och tonvikt på det sista lilla stycket kunde jag inte annat än erinra mig mitt tidigare motstånd mot kärnkraft. Ingen aktiv kämpe, men dock en övertygad nejmotståndare som röstade mot kärnkraften den 23 mars 1980. Som ni kanske känner till fanns det från början bara två alternativ, för eller emot. När regeringen såg att opinionen gick åt nejhållet skapades ett tredje alternativ; en hårfin skillnad till ja-alternativet (det jag personligen kallade nja-alternativet). Skapandet av det tredje alternativet gjorde att de som inte visste om de skulle lägga sin röst på ja- eller nejsidan lade den på det nya alternativet, vilket gjorde att ja-sidan fick majoritet. Strategi från regeringens håll och ingenting annat enligt min och många andras mening. Om man blev förbannad ... ? Vad de olika altenativen stod för kan man gå in och läsa på t ex kärnkraftsinformation.se. Märket nedan påminner om den tiden.
Hursomhelst, det var kärnkraften + Fredrik Wretmans Looking for Alice Fine (nedan), som jag läste om i någon kulturspalt som fick mig att tänka i banor om konsekvenser. För vad var det då som fick mig att reagera som jag gjorde. Jo, som alltid när jag konfronteras med kärnkraftens förträfflighet formulerar jag instinktivt frågorna ... men, avfallet då? Hur kan man prata om att utveckla kärnkraften när man inte har löst avfallsproblematiken? Är det verkligen rätt att lämna över det här till kommande generationer? Det är lätt att stoppa huvudet i sanden och låtsas som att allting är som det ska. Men, konsekvenserna är det någon som tänker på dem?
Enligt Vattenfall har man ju det säger man och kan visa upp det här tjusiga diagrammet. Enligt dem handlar det om ca 15-25 ton avfall/år. Vilket på 50-60 år genererar 12000 ton. Exemplet nedan föreställer arenan Globen och en visuell översikt om vilka mängder det handlar om. Ser för all del inte så mycket ut om man betänker tidsrymden, men är det hela sanningen? Strålningen avtar säger man, men inte hur lång tid det tar (flera tio tusentals år enligt vissa källor). Förespråkarna tar inte heller upp vad följderna kan bli om uranet hamnar i fel händer och så vidare, eller om de allvarliga olyckor som faktiskt kan inträffa. Med tanke på Alliansens nya elförsörjningslinje och försök till utveckling av kärnkraften kan jag inte annat än undra över vad konsekvenserna kan bli.
