Bilderna kom i lite fel ordning, men det får gå. Nedan ser ni först en teckning eller ett förtydligande av var såren eller snarare ärren sitter på höger hands ringfinger, strax ovanför nageln. Det riktiga fingret är på bilden nedanför (fast den har försvunnit någonstans på vägen tydligen) och ärren gick tyvärr inte att få tydligt på bild.
Såret var egentligen mycket större - rättare sagt - fingret var nästan av strax ovanför nageln där jag numera har två blekta ärr.
Hur gammal var jag nu? Sådär fyra, fem år, men jag minns det tydligt än idag.
En av våra närmaste grannar var "höne-Rut", hon och hennes man hade ett hönseri dit mamma ibland kom för att köpa ägg. Nedre våningen hyrde de ut till en familj som var goda vänner till mina föräldrar och jag brukade leka med deras två döttrar ibland.
Den här gången fick jag följa med. Medan min mamma avhandlade affärer med höne-Rur på andra våningen lekte jag med Yvonne och Eva-Lis som tjejerna hette. Vi hade varit ute och lekt, men av någon anledning gick vi in. Mina lekkamraters mamma stod högt upp på ett bord (tror jag det var) och tvättade taket. Plötsligt ville en av töserna gå ut igen, men jag ville inte, så jag satte handen mot väggen med ett finger i dörrspringan där gångjärnen sitter och skulle ta av mig skorna. En av flickorna blev jättesur och smällde igen dörren. Gissa vem som hade fingret ikläm?
Jag skrek så att det hördes ända upp på andra våningen och snart kom mamma nedrusande med höne-Rut i hälarna för att se vad som hade hänt. Jag blödde som en stucken gris och fingertoppen hängde och dinglade. De vuxna virade snabbt om gasbinda löst kring såret, och mamma och jag åkte snabbt hem med bilen för att lämna äggen och hämta pengar till doktorn.
Väl hos doktorn skulle fingret röntgas och jag fick lägga upp handen på någon slags platta. Jag minns att jag var jätterädd för den där plattan och "pinnen" som skulle riktas mot sårstället. Förmodligen trodde jag nog att det skulle göra ont. Efter att ha röntgat konfererade doktorn med min mamma om möjligheten att ta bort fingertoppen, han var inte säker på resultatet. Tappa nageln skulle jag i vilket fall som helst göra sa han. Mamma vägrade att lyssna på det där om att ta bort någontíng. Hon hade nämligen, hör och häpna, råkat ut för precis samma sak själv när hon var liten, men givetvis under annorlunda omständigheter. Den läkaren hade också föreslagit att fingerstumpen skulle tas bort, men min mormor sa nej.
Såväl min mammas som mitt finger läkte ihop till fullt fungerande fingrar och med känseln i behåll. Tappade nageln gjorde jag och den som växte ut blev något kraftigare och fingertoppen lite knölig på insidan, men vad gör det. Det är ingenting jag märker av eller tänker på idag.
Anekdot: Min före detta man klämde också av sitt ringfinger som barn, fast på andra handen. Lite lustigt i olustigheten faktiskt. Och alla är vi vattumän, med födelsedagar 12, 13 och 15 februari. Kan det faktiskt finnas någonting i det där med astrologi?
