Jag lever!!!

Fantastiskt hur ens inställning kan ändras från trögt till "flow" (peppar, peppar, ta i trä)! Nu äntligen känns det som om jag går på HDK! Det är ju så här det ska vara! Fritt skapande i härlig gemenskap! Vem sjutton vill bli lärare när det känns så här?

Det har minst sagt varit en process. Jag har gått från fix och färdig idé (var ganska säker på hur jag ville ha det) till mer och mer avskalat. Undan för undan upptäckte jag, genom diskussion och samtal med andra och egna upptäckter att det var en hel del man kunde ändra på. Och fram tills måndag är jag fortfarande inte säker till 100% hur det kommer att gestalta sig.

Jag har redigerat färdigt filmen (tack Maja för alla tips och all hjälp), målat mina bakgrunder som jag beskrivit i min förra blogg och sågat till dem (tack Du också Katta), men det blir inga gipsfigurer, vare sig ansikte eller händer. Bort med det, det visade sig vara helt överflödigt. Vid provprojiceringen blev det uppenbart att de var överflödiga. Nu blir det istället projicering direkt på svart bakgrund. Det kommer att se ut som om figuren är instängd i lådan istället för som jag tidigare hade tänkt mig att figuren skulle vara på väg att tränga ut ur lådan. Jag skulle nog i och för sig kunna tänka mig att göra en sådan figur också, men då skulle jag göra den utan projicering: mer som en skulptur. Masken på bilden är gjord i plastelina: den skall krossas och skärvorna ligga på golvet nedanför projiceringen. Kan kännas överflödigt, men måste testas. Det verkar gå mot det totalt avskalade.

Ett missöde som skedde var att jag skulle såga till en av skivorna själv utan hjälp av träverkstan´, jag orkade inte släpa ner den en gång till (vilket jag ångrade). Sågade snett och vint och fick en ojämn kant som jag inte känner mig riktigt tillfreds med. Kanske kommer det att fungera ändå. Man får göra det bästa av det man har. "Kanske att lerskärvorna gjorde skadan när de ven omkring".

Vad vill jag då säga med min installation? Jag skulle vilja hänvisa till Larry Rinder, director på Berkley Art Museum som i sin föreläsning om Outsider Art och Samtidskonst på Göteborgs konstmuseum tisdagen den 19/5 bl a sa att han tycker att det är för mycket prat om vad konstverk betyder nu förtiden. Han tyckte att konsten i de allra flesta fall klarar att tala för sig själv. Jag håller med om det, tycker inte att man alltid ska behöva analysera allting. Det som Du ser kanske inte jag ser. Allt betyder inte samma sak för alla. En travestering: "The beauty is in the eyes of the beholder". Man behöver inte sätta ord på allting. Upplevelsen, känslan av den kan vara lika viktig. Jag vill helt enkelt att tolkningen ska vara fri. Förutsättningen är ju förstås att det finns någonting att tolka.

När man översätter det här till skolmiljö blir det uppenbart hur viktig processen är och för att kunna följa den på ett bra sätt hos elever tror jag att portfolio är ett i särklass bra hjälpmedel, både för elever och lärare att få en bra överblick. För fördjupad förståelse tror jag mycket på det Sokratiska samtalet som metod eller i alla fall en samtalsform som i stort följer en liknande demokratisk modell, där alla får känna sig delaktiga och bli sedda.

Jag försökte ladda ner min slutversion av filmen, men det verkade ta orimligt lång tid. Klockan drog iväg över tolvslaget så ni får hålla tillgodo tills på måndag.

Lycka till alla!

Transformation ... (blogg nr 5)

Så var det då dags att blogga igen ...

Ibland hamnar jag i något slags tillstånd då allting bara låser sig ... hur ta sig vidare från där jag befinner mig nu ... ? Söndag och var är min inspiration ... var ska det här sluta egentligen? Segt är nog rätta ordet, segt att ta sig vidare, men det ska gå.

Jag tänker och funderar och ändrar i mina planer. Svart bakgrund istället för röd, låter figuren träda fram ur mörkret istället. Istället får det röda byta plats och bli förgrund, kanske inte så mycket ett medvetet ställningstagande i betydelseskapande mening som att den svarta färgen inte räcker. Den röda hade jag sedan förut. Den ansträngda ekonomin gjorde att det fick bli provburkar och därmed begränsad kvantitet. Fast egentligen kan det nog bli bra, kontrasten till det svarta.

Funderar på att bygga in projektor och laptop i en låda (efter tips från Maja) så att de inte blir direkt synliga. Och istället för att låta gipsdelarna ligga kloss an mot ytan såga ut för de olika delarna och låta dem tränga ut på riktigt. Jo, med delarna menar jag att jag nog kommit på att det faktiskt krävs lite mer än bara ett ansikte (hur levande det än är): jag ska låta händer treva sig fram ur mörkret för att på så sätt också få mer balans i kompositionen. Hade ett givande samtal med Carl i ateljén på fredag eftermiddag där jag kom fram till att det var så jag nog ville göra. Jag får testa och se om det fungerar i verkligheten. Jag tar tacksamt emot synpunkter! Man lär sig i samtal med andra och tips man får kan bli helt oumbärliga.

Här nedan kommer lite smakprov på projiceringen jag kommer att göra på masken.

Hej så länge!

Tillrättaläggande ...

Texten blev inte som jag ville! Istället för att ha klart åtskiljda stycken kröp texten ihop vid publicerandet, som ni ser nedan! Vad kan man göra för att undvika det, någon?

Så var det bara att börja då ...

Lite smått och gott! Än så länge har jag inte någonting handfast att visa upp. Om ni tillåter ... jag kände mig lite irriterad idag. Modet sjönk ... Jag håller med Ellinor om vad hon sa i början av våra grupphandledningar, nämligen att processen kan vara lång innan det blir någonting mer konkret och att mycket av arbetet faktiskt kan ske i huvudet (min tolkning). Så har det i alla fall varit för mig. Jag har vad man kan kalla en lång startsträcka allt som oftast, men när jag väl sätter igång brukar det gå undan. Jag kan sega och dra på saker ... och ter mig rätt så letargisk mellan varven ... det ser inte ut att hända så mycket ... men, behovet att dra mig undan och pondera (svengelska?) över sakernas tillstånd; att förkasta eller godkänna; tänka ett steg längre och på djupet innan jag tar steget fullt ut känns nödvändigt. Jag ser inte vitsen med att göra någonting som jag vet inte för mig närmare målet utan väntar ut och ser planen växa fram för mtt inre öga först. Varför famla i blindo?

Konflikt(min inre):

Jag blev väldigt osäker på min idé, tyckte att den föll platt när jag fick respons på mitt resonemang. Vad är det jag egentligen vill säga? Ursprunget är ju inspiration från vfu:n som jag har nämnt tidigare, dels att göra masker och dels att arbeta med gips som jag aldrig har jobbat med förut, men som jag tycker verkar himla kul. Det måste jag bara prova. Att projicera på mask kom också ursprungligen från vfu:n och det eleverna hade hållit på med tidigare. Det kände jag att jag måste testa också. Har jag kanske blandat in för många ingredienser? Om den håller i verkligheten återstår ju att se ... Ändå känns det som om det är någonting jag vill säga med den här idén jag har. Jag tror inte att man alltid i ord klart kan förklara vad man vill säga med det man har gjort utan att konstverket får tala för sig själv. Kanske är det en inre process hos mig själv som söker sitt uttryck och som inte alltid är tillgänglig för tolkning ens för mig själv. Eller också kommer det att klarna. Kanske går det också att förenkla. Många bra idéer från er andra, vilket inte gjorde det enklare i och för sig, men ... vem har sagt att allting ska vara enkelt ... eller är det just det det ska vara ... ???!!!

Ibland undrar jag också vilket bananskal jag halkade in på HDK på!!! Vad gör jag här bland alla kreativa och begåvade människor??? Ni är alla superduktiga ... bara så att ni vet det!

Så måste jag bara erkänna också att jag nog har varit mer inne på måleri (intresserad av) och speciellt då 1900-talsmåleri, men nu börjar jag skönja andra horisonter, börja inse det sköna i nutidskonsten! Det andliga i konsten är en trigger för mig också.

Ska gå in och titta mer på Tony Oursler och Bruce Neuman för mer inspiration.

Hej så länge!

Anette

Projekt i vardande ...

Var väldigt inspirerad efter förra veckan! Fick ganska klart för mig hur jag skulle börja, men samtidigt med en känsla av att "tänka om jag tar mig vatten över huvudet"! För mycket material ... hur mycket kommer det att kosta ... ? Det ska ju ros i land också! Sedan glömde jag så klart det lilla material jag redan hade inhandlat kvar på HDK, så jag hade ingenting hemma att testa mina idéer på.

Så har jag känt mig ganska trött i helgen som varit. Två tidningsfria nätter, men ändå ganska spak, så kanske var det någon mening med att bara vara ledig också.

Gillade filmen! Tyckte precis som Katta om minspel och uttryck, men svår tycker jag att ha ett sokratiskt samtal om. Försökte fota med min mobilkamera, men bilderna blev så mörka att de inte gick att använda.

Jag är fortfarande inne på min grundidé. Jag måste i alla fall testa. Vissa delar är jag lite oklar över och dem får jag förmodligen arbeta om ett antal gånger innan jag blir nöjd, testa olika material och tillvägagångssätt o s v. Har i alla fall tingat en filmkamera och lite andra prylar jag behöver för att gå vidare. Jag fick också värdefulla idéer när vi hade vår utställningsworkshop med Mattias. Ett ganska stort praktiskt problem för mig fick sin praktiska lösning efter vår diskussion i basgruppen. Det finns ju knappt några väggar i aulan och jag behöver definitivt en vägg, någonting att sätta fast det jag har gjort på och det kan ju inte göras hur som helst. Så jag började fundera på pelarna, men neej ... Jag tror det var Christina som föreslog en fristående större "låda" ... mycket bra idé i vilket fall ... talade med vaktmästaren och simsalabim! Jag fann vad jag sökte! Det ska nog fungera förhoppningsvis! Vad får ni höra närmare om sedan.

Nästa vecka kommer jag att börja jobba med mitt projekt mer handgripligt och se vart det leder mig.

Hej så länge!

I början på projektarbetet (Blogg II)

Det var mycket nya tankar och funderingar som kom upp under och efter seminariet. Jag kanske verkad bombsäker på vad jag ville göra, men faktum är att det jag presenterade var en grundidé som kan utvecklas eller ta andra former. Därför var det väldigt spännade och nyttigt att få vädra i gruppen, även om jag i sanningens namn måste säga att jag till en början var rädd för den påverkan som gruppen kunde ha på det jag vill uttrycka och säga (fast egentligen vet jag nog inte riktigt vad jag vill säga). Uttrycket är jag väl någorlunda klar med, men det och min mening med det är också något som jag tror kommer att utkristallisera sig tydligar ju längre in i projektet jag kommer.

Jag har nog varit den där som velat gå med skygglappar och inte velat bli påverkad av vad andra gör eller har gjort, men när jag ser tillbaka så ser jag ju att det är en ekvation som är rätt så omöjlig, man måste ju ta in det som finns runt omkring och också låta sig inspireras av sådant man ser (eller hör) vare sig det är konstverk, konstnärer eller samhällsfenomen för att nämna något. Katti sa ju något om det och också att det här vi gör nu inte är en konstnärlig process i sig (om jag uppfattat saken rätt) utan ett projekt som vi gör som blivande lärare. Det gjorde att det var lätt att översätta vårt seminarie till hur man kan tänkas jobba i skolan med elever.

I skrivande stund befinner jag mig fortfarande i tankeprocessen, det är något som följer med mig hela tiden, när jag är ute på morgonen (läs natten) och delar ut GP eller när jag diskar ... Tack vare de infallsavinklar jag fick i seminariegruppen, inte bara vad det gällde responsen på mitt eget arbete, men också de många fantastiska idéer som kom upp till diskussion. Så nog kan jag se det positiva med att lufta i grupp alltid.

Nästa vecka ska jag börja samla in material och påbörja mina "trial and errors". Ser fram mot det.

Hej så länge.

Serier

Jag ber om ursäkt för mitt sena inlägg, men jag glömde helt bort att vi skulle blogga och kom inte ihåg det förrän sent på söndagkvällen. Och igår hann jag inte, men här kommer den.

Egentligen skulle jag haft en annan bild från vår första seriesession under vår vfu-period, men det blev fel på överföringen så jag fick välja den här istället.

Otroligt fina bildserier alla hade gjort. Också ett lärorikt sätt att se och lära om de olika konfliktsituationer som kan uppstå i skolan (eller inom en själv). Mycket av det som redovisades är sådant som vi lite till mans har råkat ut för eller har sett, vilket gör att man får en och annan aha-upplevelse, samtidigt som det kan vara skönt att jag inte är ensam om att känna de där berg- och dalgångarna t ex. För så kändes det ganska rejält ibland när vfu:n inte riktigt motsvarade de förväntningar jag hade. Vad har jag egentligen gett mig in på? Är det det här jag jag ska hålla på med? Att få lyssna på Lars-Åke Kernells inlägg var ganska trösterikt och inspirerande därför.

Men efter dalgångar kommer bergstoppar och nu känns det återigen inspirerande med den nya gestaltningsutmaningen. Har i stort sett kommit på vad jag vill göra, så får vi se om det går att utföra också.

Slutligen: serier är ju någonting som lämpar sig väldigt bra att använda sig av i undervisningen. Med de övningar som vi gjorde tillsammans med Mattias och de serier vi har gjort har vi fått några nya övningar att lägga till i vår repertoar, vilket känns bra. De övningar som vi lär oss är som guldkorn att ta vara på. Inte minst alla nya idéer som har redovisats av er andra.